Det var en väldig solig dag. Kevin hoppade upp på sin cykel och cyklade över trottoaren påväg till matbutiken. Kylskåpet stod tomt hemma hos honom och behövde fyllas på. Det var verkligen vackert väder idag. Ja, verkligen.
Han närmade sig den jämt trafikerande gatan. En suck gav han ifrån sig när han kom fram och väntade. Väntade helt enkelt på att hitta en tillfälle att cykla snabbt genom denna gata, för att slippa vänta i timmar.
Efter en stund fann Kevin en tillfälle att kunna cykla över gatan, så tomt som den blev. Med en glatt min cyklade han över. Det enda han hörde var ett bromsande ljud, som lät så högt i hans öron och han tittade åt höger sida.
Kevin spärrade upp ögonen av synen och det small till. Kroppen flög flera meter ifrån bilen och landade på gatan med en duns. Cykeln vältes och sköt undan åt sidan av kraften. Sen hördes det.
Tystnaden.

~

Lucas hörde röster. Dem var först som viskningar, men sen hördes de mer och mer. Sakta drogs han tillbaks till verkligheten och då slog han upp sina ögon.
Rösterna lät högre än någonsin. Förstås kom de ifrån sjuksköterskorna i korridoren. En av dem hjälpte Lucas att sätta sig upp på golvet, gav honom vatten att dricka och de kontrollerade helt enkelt honom.
''Vad hände?'', fick Lucas ur sig efter en lång tystnad.
Han kände sig en slags tyngd över sin kropp, kände sig så himla yr och det verkade så svårt att andas.
''Du svimmade'', sa sjuksköterskan som hjälpte honom.
Jaha, så han svimmade? Lucas gav ifrån sig en suck, kom att tänka på Kevin. Fan. Tårarna brände till bakom ögonlocken på honom. De hotade att trängas ur hans ögon när som helst. Sjuksköterskan verkade ha märkt det och tittade på Lucas med en medlidsam blick.
''Kevin har vaknat, om du inte hade märkt det'', sa hon, förmodligen ett försök till ett tröst.
Men, det tröstade inte Lucas ett dugg. För Kevin var inte längre sig själv. Nu var han bara en äcklig pervo. Lucas mindes vad den där så kallade Devin sa till honom.
'Varför så bråttom? När vi kan frossa vår nöje för varandra..'
Så äcklad som Lucas kände sig. Och det gjorde inte saken bättre när han mindes Devins svala läppar snudda hans hals och de smala händerna glida in under hans T-shirt. Lucas rös till utav obehag.
Hur gick detta till? Hur kom det till sig att Kevin blev Devin efter den där bilolyckan? Och vem fan är Devin? Var är Kevin? Finns det en chans att han kommer tillbaka?
Frågorna var alldeles för många och det fanns förmodligen inga svar på dem.
''Det är inte Kevin. Det är inte alls Kevin...'', mumlade Lucas och tårarna rann över hans kinder.
Återigen plågade den där tanken honom. Att Kevin lämnade honom. Han som hade en gång sagt till Lucas att han skulle aldrig lämna honom.
Fan. Hur kunde du Kevin?
Sjuksköterskan lät Lucas gråta ut, ''Kevin har legat i koma i tre månader, det är klart att han beter sig lite konstigt när han vaknat. Han blir nog sig själv om några veckor..'', tröstade hon.
Men, Lucas visste att det var allt en lögn. Det som sjuksköterskan sa var en lögn. För det hördes på henne. Devin hade tagit över Kevin och segrat. Kevin skulle aldrig komma tillbaka.
Fan.
Tårarna vällde ut återigen och Lucas gömde sitt ansikte i sina händer.
Fan. Fan. Fan. Fan. Hur ska han ens orka?
Kevin lämnade honom. För alltid. För jävla alltid!

~

Andra delen klar! ^_^)/

Ni får gärna kommentera vad ni tycker och så. Skulle vara trevligt med lite komplimanger och kritik (^_^)/

Jag trodde jag skulle förlora honom. Efter den tragiska olycka som min vän gått igenom så trodde jag skulle förlora honom. Det gjorde jag, men det var inte Döden som tog honom. Utan det var något som raderade hans förflutna och ersatte hans tomma skal med en djävulsk unge. Han lämnade mig, men ersatte sig själv med något nytt. Något oönskad, men inte oönskad för mig.

~

Lucas hade tillbringat sina dagar på sjukhuset, sittandes på en stol vid Kevin's säng. Kevin, Lucas kompis. Hans enda kompis.
Kevin låg i koma, och det har han gjort i snart tre månader. Det oroade Lucas, eftersom hans drömmar invaderades av att han skulle förlora Kevin. Om han gjorde det, så skulle han lika gärna skjuta sig själv i huvudet. Han ville verkligen inte förlora sin enda vän.
Kevin.
Åh, att han låg i koma efter den där bilolyckan. Vad Lucas vet som hade hänt, så skulle det vara så att Kevin cyklade rakt över en trafikerad gata och gjorde misstaget att inte se sig för. Och så small han mot en bil, flög flera meter och landade på marken med en duns. Det skulle ha hänt det, enligt en bilförare som såg allt detta elände.
Lucas gav ifrån sig en suck, så som han saknade Kevin. Kevin, med det chokladbruna håret som lockade sig kring hans ansikte, de mörkgröna ögonen som glittrade i ljuset, hans leende och hans skratt som fick en att bli lockad till att dela sin glädje med honom.
Ett par tårar trillade nerför Lucas kind. Bara om inte Kevin kunde vakna snart. Bara om han kunde göra det snart.
Snabbt torkade Lucas bort sina tårar och tittade på Kevins livlösa ansikte. Han spärrade upp sina ögon av synen. Plötsligt hade Lucas fått för sig att Kevin grimaserade. Nej, han måste ha inbillat sig.
Lucas såg ner på sin tomma pappersmugg som han höll i, fick för sig att gå för att hämta mera kaffe. Han reste sig upp och gick ut ur rummet för att hämta mer kaffe från den där sega kaffeautomaten.
Efter att ha gjort det så gick Lucas tillbaka till Kevins rum. Blicken vilade på hans egna fötter. Hela tiden. När Lucas hade kommit till rummet, så klev han in och stängde efter sig. Han nästan tappade sin mugg när han hörde den hesa rösten.
''Vad är det för ställe jag har hamnat på, duh?''
Lucas vände sig till Kevin, som låg och tittade upp i taket med trötta ögon. Han nästan tappade sin mugg, igen.
''Kevin?'', fick han ur sig och skyndade till sängen, satte sig ner på stolen vid sängen och kollade på honom.
Nej, det kan inte vara sant. Här hade Lucas hoppas på att Kevin skulle vakna. Men, inte kunde Kevin bara plötsligt vakna upp såhär? Men, Lucas var oändligt glad för att han slapp förlora Kevin.
Kevin tittade på Lucas, med en förvirrad blick, ''Kevin?'', undrade han med rynkad panna, ''Vem fan är det?'', lade han till.
Det kändes som ett knivhugg i hjärtat för Lucas när Kevin sa så, ''Men, det är ju du. Det är ditt namn! Kevin!'', brast han panikslaget ut och fäste blicken på Kevins bleka ansikte.
''Knappast'', muttrade Kevin, ''Jag är verkligen inte den där Kevin'', sa han och satte sig försiktigt upp och började klaga över sin trötthet.
Lucas spärrade upp sina ögon. Fan. Det kan inte vara sant. Har Kevin fått minnesförlust?
''Oh juste, måste presentera mig själv för dig unge pojke'', flinade Kevin smått, ''Jag är inte Kevin, utan jag är Devin'', flinade han återigen och tittade på Lucas.
Devin. Fan. Fan. Fan. Det här måste vara en mardröm!?
''D-devin?'', stammade Lucas fram.
Devin nickade flinandes och Lucas reste sig hastigt upp. Lucas måste säga det till sjuksköterskan. Hastigt reste han sig upp och skyndade sig till dörren. Men, han vet inte vad som hände, men snabbt puttades han in i väggen. Lucas spärrade upp sina ögon, såg på Devin som var nära Lucas. Alldeles för nära.
''Varför så bråttom?'', flinade Devin och stod på tå, för att kunna snudda sina läppar vid Lucas hals.
Lucas blev som helt förstelnad. Vafan, Kevin?! Du måste skoja? Alldeles panikslaget andades han och stirrade på Devin, på hans ögon. Hans ögon glittrade inte längre, utan var helt tomma och matta.
''Varför så bråttom? När vi kan frossa vår nöje för varandra..'', mumlade Devin och smög med händerna under Lucas T-shirt.
Fyh, som Lucas kände sig alldeles äcklad. Äntligen återhämtade han sig från sin chock, knuffade undan Devin.
''Låt mig vara!'', skrek han och sprang ut ur rummet.
Devin tittade lugnt efter Lucas, flinade smått och strök tungan över sina läppar. Lucas sprang allt han kunde. Kände sig äcklad över Devins beröring. Det var absolut inte Kevin. Det är verkligen inte Kevin.
Snabbt stannade Lucas upp, stirrade rakt framför sig innan han föll ihop på golvet.
Kevin lämnade honom.

~

Jag har då tidigare lagt ut berättelser på några sidor, så jag vill gärna dela med mig av några gamla berättelser som var lite populära på den sida jag la ut den. Så dessa är en av de berättelserna jag skrev och jag minns att några tyckte den var rätt bra. Så jag tänkte, ''Varför inte...?'', japp. Vill ha en väldig produktiv blogg så jag får väl lägga ut mina gamla och nya. Men, jaja.

Nu har ni två styckna berättelser att följa, trevligt, va? Men, nåväl. Få se om ni gillar den här då... ^_^)/

Victor vände blad i sin anteckningsblock och granskade allt han hade klottrat ner de senaste veckorna. Det var allt från påminnelser till musiknoter. Han fäste blicken på en not, en halvnot. Blicken dröjde kvar på den en stund, innan den förflyttades till gitarren han hade i sin famn istället. Han testade några enkla ackorder innan han spelade upp refrängen för sig själv. Det var så det funkade. För att minnas hur och vilka ackorder man ska använda av sig i en speciell låt, så antecknar man det ner i form av musiknoter. Victor var inte en sån som skrev ner papper full med musiknoter och spelade efter dem. Nej, han använde noterna som en slags minnesanteckningar. Och det funkade relativt bra, i alla fall för just Victor.

Det hördes ett plingande ljud från hallen och Victor lade ifrån sig gitarren för att resa sig upp. Han gick till hallen och la en hand på ytterdörrens handtag. Vem kan det vara som ringer såhär dags? En sån tidig morgon? Det kunde knappast vara någon av hans föräldrar, då de hade ingen kontakt med varandra nu för tiden. Så, vem kan det vara? Victor kliade sig i nacken medan han tryckte ner handtaget för att sen öppna dörren. Han blev lite förvånad när det var just Robin som stod där, framför honom, med ett stort leende på sina piercerade läppar.

''Fan! Det har hänt något jäkligt bra, som jag måste berätta!'', brast Robin ut i rent glädje. Man hörde verkligen på honom, att det måste verkligen ha hänt något bra. Förstås blev Victor väldig nyfiken på saken, ''Vaddå? Vad har hänt?'', frågade han lite förvånad med blicken fäst på Robin, som gick in i hallen och tog av sig  sina skor. Robin tittade upp på Victor med ett stort leende, ''Kom, jag ska berätta'', sa han och han gick ut ur hallen. Victor följde efter Robin och de satte sig ner i vardagsrummet, på golvet med soffbordet emellan sig.

''Berätta nu vad som har hänt'', sa Victor allvarligt. Han kunde inte rå för att han var så nyfiken. Vad kan ha hänt? Vad kan det ha hänt för något som fått Robin på en sån sprallandes glädje? Robin satte sig på golvet med benen i kors, ''Joo..'', började han segt, ''Vi ska spela på scen. Inför publik'', log han.

Victor såg på Robin alldeles förvånad. Är det ett skämt? Menar Robin verkligen det? Är det sant att de ska uppträda på scen? Redan!? Efter bara en månad!?

''Du skojar...?'', fick Victor ur sig efter en lång stund. Robin tittade på honom och skakade på huvudet, ''Nej, jag skojar inte'', sa han det allvarligt. Victor tog en djup andetag. Det är alltså sant. Fan. Första gången han ska uppträda på scen, något som han aldrig har gjort tidigare i sitt liv, ''Oj... Var någonstans ska vi spela? Och när?'', frågade han tyst och såg upp på Robin.

''Vi ska spela på någon konvent, som ska hållas över en helg om någon månad. Så där ska vi spela i en lokal, med kanske runt 100 besökare, en kväll'', log Robin, ''Visst är det stort, alltså? Även om det är så fjuttigt med bara 100 besökare såå... Fan, alltså! Vi ska äntligen uppträda på scen!'', brast Robin glatt ut och leendet på hans läppar ändrades sakta men säkert till ett någorlundare lekfull flin.

Victor nickade instämmande med ett småleende. Jo, visst var det stort. De skulle äntligen få spela inför publik. Något som bandet hade suttit upp som ett mål ut över framtiden. Och att den skulle bli uppfylld inom en månad. Det kan inte vara sant! Det var så att Victor nästan saknade ord. Men, samtidigt oroade han sig över en sak. Han har då aldrig tidigare spelat inför publik eller varit på scen. Han hade alltid varit den som höll för sig själv i ett hörn och spelat. Bara för sig själv.

''Men... Hur ska jag göra?'', mumlade Victor tyst och pillade på sin svarta T-shirt. Robin såg undrandes på honom, ''Vad menar du?'', frågade han. Victor såg upp på Robin, ''Jag har aldrig spelat inför publik'', mumlade han. Robin dröjde blicken på honom innan han svarade.

''Äh, gör det något? Någonstans måste man väl börja?'', flinade han snett. Victor nickade instämmande. Jo, Robin hade en poäng i vad han sa. Om man väl ska göra något för första gången, så ska man väl börja göra det.

''Föresten, det är bara att köra igång med musiken, ge vad publiken vill ha och sen är allt klart. Det är ju något som du bör klara av'', lade Robin till.

Victor nickade ännu en gång, ''Ja, jag förstår. Men, är det några speciella låtar vi ska köra?'', frågade han, ''Tjah, det som anordnade konventet ville att vi skulle spela typ två, tre låtar. Så det är bara att köra igång den som vi håller på med och skriva på några till. Men, vi måste vara klara inom en månad'', sa Robin och han strök en hand genom sitt svarta hår.

''Så... Det betyder alltså att vi bör sätta igång nu?'', frågade Victor. Robin nickade till svar, ''Japp, det får vi göra. Det må bli lite stressigt. Men, om vi tar vara på den tid vi har, så blir det förmodligen bra resultat'', log Robin och nickade. Victor smålog, ''Så vi repar i vår lokal varje dag nu?'', frågade han, ''Alltså, nja... Kevin har sitt deltidsjobb, så vi håller oss nog till varje kväll och så får vi helt enkelt köra igång med de fyra helgerna vi har innan konventet'', svarade Robin.

Victor nickade till svar. En tystnad la sig emellan dem två, men Robin bröt tystnaden.

''Värst vad söt du är. Du påminner nästan om en...'', sa han och la huvudet på sned, ''...Jo, du påminner om en panda'', log han.

Victor rodnade försiktigt utav Robins komplimang. Han förstod att Robin syftade på att han hade suttit upp sitt rosa hår i två stora bollar mitt på huvudet, så att det påminde om ett par pandaöron. Men, nu när Robin vet att han egentligen är en kille, så beter han sig helt enkelt som om han inte vore det. Liksom jämt kommenterar att han ser söt ut och så. Victor hade inget emot det, han har då alltid varit svag för fina komplimanger. Men, det kändes på något  sätt konstigt att en kille ska säga till en annan kille att han är söt. Han kanske egentligen inte ska bry sig om det, när han ändå bryter de dagliga könsnormerna, alltså att en kille inte ska gå i klänning. Om han nu går omkring i klänning trots att han är en kille, så bör han inte tycka detta som Robin håller på är något konstigt alls? Victor vet inte. Han vet inte alls.

Som svar nickade Victor småleendes, ett tecken på att han var tacksam över komplimangen han fått. Robin log och tittade sig runt i lägenheten, som var Victors.

Victor passade på att betrakta Robin närmare. Han vågade sig på att fästa blicken på honom längre han förut. Robin hade förstås det kolsvarta håret som spretade sig i spikvassa slingor åt ena sidan, de honungsfärgade ögonen som nästan lyste och hans pierceringar. Victor passade på att räkna hur många pierceringar Robin hade i ansiktet. Två i underläppen, en under hans mun, en i näsan, två vid vänstra ögonbrynet och en i en högra. Alltså, sammanlagt sju pierceringar, varav alla var ringar. Hur kom det till sig att Robin ville ha sju ringar i ansiktet? Det var Victor nyfiken på. Men, trots det överdrivna mängden av pierceringar, så passade Robin förvånansvärt bra i dem. Ja, han passade verkligen i dem.

Viktor tittade snabbt ner på golvet, när Robin vände blicken till honom. Rodnade extra då han nästan kände sig skyldig för att nästan ha stirrat på Robin en bra stund.

''Okey, då ses vi ikväll i lokalen? Klockan 6?'', frågade han och ställde sig upp. Victor ställde sig också upp och nickade, ''Ja, då ses vi där'', svarade han och följde med Robin till hallen. Robin log och  tog på sig skorna. Rätade på sig och ställde sig vid dörren, ''Vi ses'', log han och öppnade dörren för att gå ut.

Victor nickade, ''Ses!'', ropade han efter Robin innan han stängde dörren. Han stod där kvar vid dörren en stund. Kunde nästan höra Robins fotsteg i trappan.

Fan.

Varför kunde inte bara Victor få honom att stanna kvar? Han kunde ju bjuda på te, kaffe eller något. De kunde ha pratat om allt möjligt. Men, ändå inte. Han verkade inte riktigt ha nått fram till Robin. Ja, det var fortfarande sådär.. lite stelt emellan dem. På något sätt så var det så.

Victor suckade. Vad är det han vill ha av Robin? Varför var han just nu så himla speciell? Som sagt var svaret alltid det detsamma.

Han vet inte.

~

Japp, tredje delen klar! (^_^)/

~ Del 2 utav ''The C'' ~

Robin sneglade på Simon och Kevin, som var helt upptagna med att prata om Victoria. Ja, den där söta flickan i svarta lolitakläder pratar de om. Han hade förstås inte förväntat sig att en flicka skulle vilja vara med i ett band som bara innehåller killar. Men, nåväl. Det skulle åtminstone bli lite kul med en flicka ändå. Speciellt en söt som Victoria. Robin hoppade ner från scenkanten där han satt, vände sig halvt till Simon och Kevin, ''Jag går ut en sväng'', sa han innan han lämnade lokalen. När han väl gick igenom korridoren, lirkade han upp sin cigarettpaket ur sin högra byxficka. Han tog en cigarett innan han stoppade ner paketen i sin ficka och förde den cigg han tog till munnen. Letade efter sin tändare i sina jeansfickor, suckade surt då han kom på att han hade glömt den hemma.

Men, då stannade han upp i korridoren, tittade ner på golvet framför honom där den där flickan låg. Hon låg där med slutna ögon och de tunga andningarna hördes som viskningar i korridoren.

Huh?

Utan att tänka efter så gick Robin till flickan. Han böjde sig på huk och tittade på hennes ansikte. Fick för sig att hon måste ha svimmat. Utan att tänka efter riktigt ordentligt så bar han upp henne i sin famn, så kort och spinkig som hon var. Och så började han gå igenom korridoren, tills han kom fram till en dörr.

Robin försökte öppna dörren så gott som han kunde med flickan i sin famn, vilket han lyckades med efter en stund. Han ville helst inte dra med den avsvimmade flickan tillbaks till Simon och Kevin, det skulle bara förvärra situationen. Det skulle förstås inte vara så kul för henne.

Robin gick in i rummet. Rummet var liten och väggarna vitmålade. Till höger sida låg en tjock dammig madrass. Där la han ner flickan försiktigt. Han satte sig bredvid madrassen, betraktade flickan tyst.

Jo, riktig söt var hon.

Med en suck kontrollerade Robin om flickan var varm genom att lägga baksidan av handen på hennes panna. Alldeles varm var hon. Till och med för varm. Han sneglade ner på hennes svartgråa blus, la huvudet på sned innan han tittade på flickans ansikte igen. Ska han verkligen?

Visst, han kunde då erkänna att han inte kunde motstå frestelsen, men samtidigt så kanske han var tvungen eftersom han kan inte låta flickan plågas av det farliga temperatur hon har just nu. Robin knep ihop sina ögon lite. Varför måste han alltid råka ut i situationer där risken att han anklagas som ett pervo finns? Han bet ihop. Det skulle nog gå bra om han blundade medans han gjorde det.

Nejmen, nu får han ta risken.

Robin spände sina käkar, slöt sina ögon och slöt fingrarna kring blusknapparna. Sakta knäppte han upp en. Han blundade så hårt och förbannades på sig själv. Efter att ha knäppt upp några knappar så drog han åt sig sina händer, vred bort huvudet från flickan och slog upp sina ögon. Han gav ifrån sig en suck av lättnad.

Det enda som hördes från flickan var hennes tunga andetag, ungefär såna andetag som man ger ifrån sig i sin sömn. Robin undvek att titta på flickan, han visste ju inte hur uppknäppt hennes blus är. Så han reste sig upp och satte sig på en stol med ryggen mot flickan. Väntade helt enkelt på att hon skulle vakna medan han försökte motstå sin frestelse att vända sig om och se på henne.

Victor slog upp sina ögon. Han gav ifrån sig en suck och kände sval luft svalka hans hals. Snabbt förflyttades hans blick från taket till sin uppknäppta blus. Han bet ihop och knäppte sin blus till halsen snabbt. Kände hur hans kinder hettades upp. Hur i helsike...?

Han vred på huvudet och fick syn på Robin. Hjärtat slog en dubbelvolt av rädslan.

Avslöjad.

''Förlåt. Förlåt. Förlåt, att jag inte sa det tidigare!'', brast han panikslaget ut och drog klänningen över knäna hastigt.

Robin vände sig om och såg på honom, la på huvudet på sned med en rynkad panna, ''Huh?''.

''Alltså, jag heter egentligen inte Victoria, jag bör inte ha på mig klänningar och så är jag egentligen en kille!'', rabblade Victor panikslaget på och så knep han sin mun, tittade på hur Robins undrande min förändrades till ett någorlundare häpet min.

''Va-vafan säger du?'', fick Robin ur sig efter minuters tystnad, alldeles förvånad.

Victor lugnade ner sig, knöt sina händer och tittade upp på Robin.

''Öh, jag heter inte Victoria, utan jag heter egentligen Viktor. Jag 'råkade' säga fel. Och framför allt, jag är egentligen en kille'', förklarade han.

''Så du är en..'', började Robin tveksamt, men Victor avslutade meningen, ''..transvestit? Jadå, det skulle jag nog säga'', sa han hastigt, men drog sin mun till ett smalt streck.

Flera tysta minutrar tickade förbi.

''Förlåt'', avbröt Viktor tystnaden och slog ihop sina händer. Såg på Robin.

Robin blinkade några gånger, som om han hade avbrutits i sina tankar och han kollade ner på Viktor.

''Öh, okey...'', började han tveksamt, ''Egentligen bör du inte ha bett om förlåtelse, det är liksom ingen stor sak. Men, detta har inte hänt mig tidigare..'', mumlade han vidare.

''Jag förstår det'', var Victor snabb med att svara på.

Robin nickade lite, ''Mår du bättre nu?'', frågade han.

Victor kände inte längre yrseln, utan bara nickade lite, ''Jag mår bra. Men, vad hände egentligen?'', undrade han.

''Du svimmade tydligen'', svarade Robin och ställde sig upp från stolen, ''Du måste berätta för dem andra'', mumlade han tyst.

Victor ställde sig försiktigt upp, borstade av dammen från sin klänning, ''Eh, jaha'' sa han. Och så följde han efter Robin ut ur rummet, genom korridoren och fram till lokalen. De gick fram till Simon och Kevin som fäste blicken på dem nyfikna. Undrade vad som skulle pågå helt enkelt.

''Det är tydligen skett ett missförstånd'', började Robin, ''Victoria är tydligen en Victor'', fortsatte han.

Simon och Kevin tittade först på Robin med rynkad panna, som om de undrade om det var någon slags skämt. Men, snabbt insåg de att så låg det inte till. De kollade häpet på Victor. Sen brast Kevin ut i skratt.

''Åh fan, vad pinsamt det är för dig, Sweet! Du tänkte nyss lägga in en stöt och så..'', skrattade han vidare och Simon såg på Kevin, putade fram med underläppen surt, ''Tyst'', mumlade han.

Victor log lite ursäktande mot Simon och Kevin, kunde sen inte låta bli att brista ut i skratt. Tydligen smittades Robin och Simon utav skrattet.

De skrattade åt hela missförståndet, åt den pinsamma situationen. Victor var glad över att ingen ilska var skedd.

~

Så, så. Andra delen klar och så trevlig läsning må det vara! ^_^)/

~ Del 1 utav ''The C'' ~

Victor tittade på spegeln, där hans spegelbild uppenbarade sig. Han betraktade sig själv. Det långa ljusrosa håret som slutade under hans nyckelben, hans bleka hud, de stora ljusblåa ögonen som blänkte då och då av ljuset. Victor snurrade lätt, med blicken fäst på sin spegelbild. Väldig kort var han och alldeles spinkig också. Han stannade upp i sin snurr och drog lite på munnen med blicken fortfarande fäst på sin spegelbild.

Man kan nog lätt missta honom för en flicka.

Victor gav ifrån sig en suck, tog på sig en uppsättning av svarta lolitakläder. Satte upp sitt hår i två fluffiga pigtails. Han sminkade sig lätt och när han var klar så sträckte han på sig, innan han tog sin svarta gitarrfodral, där han hade sin gitarr i.

Victor gick ut ur lägenheten, vände på klacken för att låsa dörren för att sen gå vidare. Han gick rakt fram och lät sig bära gitarrfodralet som en slags ryggsäck.

Förstås kunde han inte undkomma de blickarna som blängde på honom. De blickarna som berättade för en att man inte passade in. Ja, verkligen inte passade in alls.

Victor drog en suck. Är det verkligen inte okey att vara som man vill? Är det verkligen inte okey att ens få gå omkring i en klänning, när man råkar vara född kille? Och vad ska man göra för att slippa bli kallad freak? När man vill ändå hålla på med det man vill göra?

Frågorna irriterade honom förstås. För ingen gav ett exakt svar på dem frågorna han ofta ställde inom sig. Nåväl, inte tänkte Victor bryta ihop av alla öknamn han får. Nejdå, det tänkte han verkligen inte göra. Inte visa för dem andra att han är svag. Nej, inte få de andra känna deras seger över honom. Det ska dem aldrig få känna. Aldrig.

Victor stannade vid en liten lokalbyggnad, kollade sig runt. Helt öde.

Han smålog för sig själv innan han öppnade dörren och gick in i lokalbyggnaden. Jodå, för någon vecka sen ansökte sig Victor till en provspelning, där han skulle få chans att placeras i ett band. Vilket glädje honom stort. Det hade förstås varit hans dröm sen som liten.

Att bli medlem i en band.

Lyckan spelade inom Victor och han kunde inte låta bli att småle av tanken. För nu gäller det.

Han kom fram till en lång korridor och gick igenom den. Granskade omgivningen noga. Victor hade förväntat sig att det skulle vara fullt med folk, men tydligen var det helt dött här. Bara hans steg hördes i korridoren.

Sen stannade han plötsligt upp, vände sig halvt och såg på honom längre bort i korridoren. Honom med de svarta spretiga håret, med de piercerade ansiktet och de honungsfärgade ögonen som lyste nästan. Den piercerade killen flinade lätt till när han fick syn på Victor.

Victor stod kvar, fäste blicken på killen och väntade in honom. När killen ställde sig bredvid Victor, så flinade han brett, ''Hey, Jag heter Robin'', sa han.

Victor nickade, ''Ah, jag heter Victoria'', sa han av en ren reflekt. Eller snarare en vana. En dum vana var det och det förbannade Victor sig själv på. Men, han hann inte säga något mer innan Robin visade honom vägen till lokalen. Victor följde lydigt efter Robin, sneglade nyfiket på honom då och då.

När de kom fram till lokalen så satt två killar till på kanten av den lilla scen som fanns i lokalen, som vilade i en blandning av ljus och mörker. Robin gick till dem och Victor följde efter. När de kom fram till killarna så presenterade de sig som Simon och Kevin. När Robin presenterade  Victor för dem, så tittade Victor ner på golvet. Rodnade vagt då han hörde Robin nämna hans smeknamn. Så otroligt pinsamt. Men, han tordes inte göra något åt det. Victor kollade upp på Robin som flinade mot honom, ''Låt oss höra vad du kan''.

Och så gjorde han tecken åt honom att kliva upp på scenen. Victor nickade lite innan han klev upp på scenen, tog sin gitarr ur fodralet och gitarremmen över sin axel. Vägde gitarren i sina händer en stund innan han började.

Melodin strömmade ut genom lokalen. Hans fingrar rörde sig skickligt över gitarrsträngarna. Killarna granskade honom, innan de såg på varandra och nickade.

Sen släppte Victor strängarna och lät melodin dras ut i luften. Och så tittade han på dem. Väntade på deras svar. Det var ju trots allt nu som det verkligen gällde.

''Vi måste helt enkelt ha med henne i bandet''

Victor kunde inte beskriva lyckan, det bara fylldes med det inom honom. Men, han tvekade när dem nämnde 'henne'. Nej, han måste förklara för dem. Och riktigt skämmigt blir det nog. Ja, det blir det.

Medan han placerade sin gitarr i fodralet så hörde han halvt om på deras prat. Han uppfattade inte riktigt allt, men lyssnade ändå på något vis. Plötsligt kände Victor av sin yrsel och tog handen för sin panna. Svajade till lite lätt där han stod på knä.

''Hur är det, föresten?'', frågade Simon Victor.

Victor viftade med handen ursäktande då yrseln avtog för stunden, ''Bra, jag är bara lite trött'', log han lite ursäktande och ställde sig upp, la fodralet över axeln. Visserligen en lögn, men han skulle ändå bege sig hemåt efter detta. Simon nickade lite som ett svar.

Robin skrev på en papperslapp, gav det till Victor, ''Vårt nummer, det kan behövas'', log han. Victor nickade och tog emot, lämnade sen sin nummer till dem. Och så utbytte de några meningar innan de tog farväl och lovade varandra att ses nästa dag.

När Victor gick igenom korridoren kände han yrseln dåna inom honom igen. Han stannade upp och tog handen för pannan. Yrseln var värre än någonsin och han vinglade till lite. Han vet dock inte vad som hände, men han tycktes falla.

Och så svimmade han.

_

Wäh, hoppas den delen duger nu. Så, skriver nästa del imorgon. Arigatoo for myself! ^_^)/

Jajamänsan. Välkommen till min lilla blogg.

Detta är helt enkelt en internetsida som jag tänker lägga upp mina berättelser på. Alldeles strax får ni en kapitel ur en av mina berättelser, som jag planerat länge på.

Jag hoppas att du finner nöje i att läsa mina berättelser och du får gärna kommentera mina berättelser. Dock får jag notera att jag skriver ofta berättelser med homosexuell romans, speciellt boylove. Så bara en varning var det ^_^

Men, om nu vi ska snacka om vem jag är...

Jag är Mechigo, en könlös människa som helt enkelt ägnar det största delen av mitt liv åt mina intressen. Har en stark kreativhet som oftast strömmar på så fort jag inspireras av något. Jag intresserar mig mycket för Japan och dess kultur. Det kan man förstå om man har läst en stor del av mina berättelser..

Jag har förstås planer för att bilda ett musikband några år framåt. Mycket kring visual kei-genren, förstås.

Jahapp, det får duga det lilla om mig ^_^)/

Jag hoppas du finner verkligen nöje i att läsa mina berättelser!