Victor vände blad i sin anteckningsblock och granskade allt han hade klottrat ner de senaste veckorna. Det var allt från påminnelser till musiknoter. Han fäste blicken på en not, en halvnot. Blicken dröjde kvar på den en stund, innan den förflyttades till gitarren han hade i sin famn istället. Han testade några enkla ackorder innan han spelade upp refrängen för sig själv. Det var så det funkade. För att minnas hur och vilka ackorder man ska använda av sig i en speciell låt, så antecknar man det ner i form av musiknoter. Victor var inte en sån som skrev ner papper full med musiknoter och spelade efter dem. Nej, han använde noterna som en slags minnesanteckningar. Och det funkade relativt bra, i alla fall för just Victor.

Det hördes ett plingande ljud från hallen och Victor lade ifrån sig gitarren för att resa sig upp. Han gick till hallen och la en hand på ytterdörrens handtag. Vem kan det vara som ringer såhär dags? En sån tidig morgon? Det kunde knappast vara någon av hans föräldrar, då de hade ingen kontakt med varandra nu för tiden. Så, vem kan det vara? Victor kliade sig i nacken medan han tryckte ner handtaget för att sen öppna dörren. Han blev lite förvånad när det var just Robin som stod där, framför honom, med ett stort leende på sina piercerade läppar.

''Fan! Det har hänt något jäkligt bra, som jag måste berätta!'', brast Robin ut i rent glädje. Man hörde verkligen på honom, att det måste verkligen ha hänt något bra. Förstås blev Victor väldig nyfiken på saken, ''Vaddå? Vad har hänt?'', frågade han lite förvånad med blicken fäst på Robin, som gick in i hallen och tog av sig  sina skor. Robin tittade upp på Victor med ett stort leende, ''Kom, jag ska berätta'', sa han och han gick ut ur hallen. Victor följde efter Robin och de satte sig ner i vardagsrummet, på golvet med soffbordet emellan sig.

''Berätta nu vad som har hänt'', sa Victor allvarligt. Han kunde inte rå för att han var så nyfiken. Vad kan ha hänt? Vad kan det ha hänt för något som fått Robin på en sån sprallandes glädje? Robin satte sig på golvet med benen i kors, ''Joo..'', började han segt, ''Vi ska spela på scen. Inför publik'', log han.

Victor såg på Robin alldeles förvånad. Är det ett skämt? Menar Robin verkligen det? Är det sant att de ska uppträda på scen? Redan!? Efter bara en månad!?

''Du skojar...?'', fick Victor ur sig efter en lång stund. Robin tittade på honom och skakade på huvudet, ''Nej, jag skojar inte'', sa han det allvarligt. Victor tog en djup andetag. Det är alltså sant. Fan. Första gången han ska uppträda på scen, något som han aldrig har gjort tidigare i sitt liv, ''Oj... Var någonstans ska vi spela? Och när?'', frågade han tyst och såg upp på Robin.

''Vi ska spela på någon konvent, som ska hållas över en helg om någon månad. Så där ska vi spela i en lokal, med kanske runt 100 besökare, en kväll'', log Robin, ''Visst är det stort, alltså? Även om det är så fjuttigt med bara 100 besökare såå... Fan, alltså! Vi ska äntligen uppträda på scen!'', brast Robin glatt ut och leendet på hans läppar ändrades sakta men säkert till ett någorlundare lekfull flin.

Victor nickade instämmande med ett småleende. Jo, visst var det stort. De skulle äntligen få spela inför publik. Något som bandet hade suttit upp som ett mål ut över framtiden. Och att den skulle bli uppfylld inom en månad. Det kan inte vara sant! Det var så att Victor nästan saknade ord. Men, samtidigt oroade han sig över en sak. Han har då aldrig tidigare spelat inför publik eller varit på scen. Han hade alltid varit den som höll för sig själv i ett hörn och spelat. Bara för sig själv.

''Men... Hur ska jag göra?'', mumlade Victor tyst och pillade på sin svarta T-shirt. Robin såg undrandes på honom, ''Vad menar du?'', frågade han. Victor såg upp på Robin, ''Jag har aldrig spelat inför publik'', mumlade han. Robin dröjde blicken på honom innan han svarade.

''Äh, gör det något? Någonstans måste man väl börja?'', flinade han snett. Victor nickade instämmande. Jo, Robin hade en poäng i vad han sa. Om man väl ska göra något för första gången, så ska man väl börja göra det.

''Föresten, det är bara att köra igång med musiken, ge vad publiken vill ha och sen är allt klart. Det är ju något som du bör klara av'', lade Robin till.

Victor nickade ännu en gång, ''Ja, jag förstår. Men, är det några speciella låtar vi ska köra?'', frågade han, ''Tjah, det som anordnade konventet ville att vi skulle spela typ två, tre låtar. Så det är bara att köra igång den som vi håller på med och skriva på några till. Men, vi måste vara klara inom en månad'', sa Robin och han strök en hand genom sitt svarta hår.

''Så... Det betyder alltså att vi bör sätta igång nu?'', frågade Victor. Robin nickade till svar, ''Japp, det får vi göra. Det må bli lite stressigt. Men, om vi tar vara på den tid vi har, så blir det förmodligen bra resultat'', log Robin och nickade. Victor smålog, ''Så vi repar i vår lokal varje dag nu?'', frågade han, ''Alltså, nja... Kevin har sitt deltidsjobb, så vi håller oss nog till varje kväll och så får vi helt enkelt köra igång med de fyra helgerna vi har innan konventet'', svarade Robin.

Victor nickade till svar. En tystnad la sig emellan dem två, men Robin bröt tystnaden.

''Värst vad söt du är. Du påminner nästan om en...'', sa han och la huvudet på sned, ''...Jo, du påminner om en panda'', log han.

Victor rodnade försiktigt utav Robins komplimang. Han förstod att Robin syftade på att han hade suttit upp sitt rosa hår i två stora bollar mitt på huvudet, så att det påminde om ett par pandaöron. Men, nu när Robin vet att han egentligen är en kille, så beter han sig helt enkelt som om han inte vore det. Liksom jämt kommenterar att han ser söt ut och så. Victor hade inget emot det, han har då alltid varit svag för fina komplimanger. Men, det kändes på något  sätt konstigt att en kille ska säga till en annan kille att han är söt. Han kanske egentligen inte ska bry sig om det, när han ändå bryter de dagliga könsnormerna, alltså att en kille inte ska gå i klänning. Om han nu går omkring i klänning trots att han är en kille, så bör han inte tycka detta som Robin håller på är något konstigt alls? Victor vet inte. Han vet inte alls.

Som svar nickade Victor småleendes, ett tecken på att han var tacksam över komplimangen han fått. Robin log och tittade sig runt i lägenheten, som var Victors.

Victor passade på att betrakta Robin närmare. Han vågade sig på att fästa blicken på honom längre han förut. Robin hade förstås det kolsvarta håret som spretade sig i spikvassa slingor åt ena sidan, de honungsfärgade ögonen som nästan lyste och hans pierceringar. Victor passade på att räkna hur många pierceringar Robin hade i ansiktet. Två i underläppen, en under hans mun, en i näsan, två vid vänstra ögonbrynet och en i en högra. Alltså, sammanlagt sju pierceringar, varav alla var ringar. Hur kom det till sig att Robin ville ha sju ringar i ansiktet? Det var Victor nyfiken på. Men, trots det överdrivna mängden av pierceringar, så passade Robin förvånansvärt bra i dem. Ja, han passade verkligen i dem.

Viktor tittade snabbt ner på golvet, när Robin vände blicken till honom. Rodnade extra då han nästan kände sig skyldig för att nästan ha stirrat på Robin en bra stund.

''Okey, då ses vi ikväll i lokalen? Klockan 6?'', frågade han och ställde sig upp. Victor ställde sig också upp och nickade, ''Ja, då ses vi där'', svarade han och följde med Robin till hallen. Robin log och  tog på sig skorna. Rätade på sig och ställde sig vid dörren, ''Vi ses'', log han och öppnade dörren för att gå ut.

Victor nickade, ''Ses!'', ropade han efter Robin innan han stängde dörren. Han stod där kvar vid dörren en stund. Kunde nästan höra Robins fotsteg i trappan.

Fan.

Varför kunde inte bara Victor få honom att stanna kvar? Han kunde ju bjuda på te, kaffe eller något. De kunde ha pratat om allt möjligt. Men, ändå inte. Han verkade inte riktigt ha nått fram till Robin. Ja, det var fortfarande sådär.. lite stelt emellan dem. På något sätt så var det så.

Victor suckade. Vad är det han vill ha av Robin? Varför var han just nu så himla speciell? Som sagt var svaret alltid det detsamma.

Han vet inte.

~

Japp, tredje delen klar! (^_^)/