Det var en väldig solig dag. Kevin hoppade upp på sin cykel och cyklade över trottoaren påväg till matbutiken. Kylskåpet stod tomt hemma hos honom och behövde fyllas på. Det var verkligen vackert väder idag. Ja, verkligen.
Han närmade sig den jämt trafikerande gatan. En suck gav han ifrån sig när han kom fram och väntade. Väntade helt enkelt på att hitta en tillfälle att cykla snabbt genom denna gata, för att slippa vänta i timmar.
Efter en stund fann Kevin en tillfälle att kunna cykla över gatan, så tomt som den blev. Med en glatt min cyklade han över. Det enda han hörde var ett bromsande ljud, som lät så högt i hans öron och han tittade åt höger sida.
Kevin spärrade upp ögonen av synen och det small till. Kroppen flög flera meter ifrån bilen och landade på gatan med en duns. Cykeln vältes och sköt undan åt sidan av kraften. Sen hördes det.
Tystnaden.

~

Lucas hörde röster. Dem var först som viskningar, men sen hördes de mer och mer. Sakta drogs han tillbaks till verkligheten och då slog han upp sina ögon.
Rösterna lät högre än någonsin. Förstås kom de ifrån sjuksköterskorna i korridoren. En av dem hjälpte Lucas att sätta sig upp på golvet, gav honom vatten att dricka och de kontrollerade helt enkelt honom.
''Vad hände?'', fick Lucas ur sig efter en lång tystnad.
Han kände sig en slags tyngd över sin kropp, kände sig så himla yr och det verkade så svårt att andas.
''Du svimmade'', sa sjuksköterskan som hjälpte honom.
Jaha, så han svimmade? Lucas gav ifrån sig en suck, kom att tänka på Kevin. Fan. Tårarna brände till bakom ögonlocken på honom. De hotade att trängas ur hans ögon när som helst. Sjuksköterskan verkade ha märkt det och tittade på Lucas med en medlidsam blick.
''Kevin har vaknat, om du inte hade märkt det'', sa hon, förmodligen ett försök till ett tröst.
Men, det tröstade inte Lucas ett dugg. För Kevin var inte längre sig själv. Nu var han bara en äcklig pervo. Lucas mindes vad den där så kallade Devin sa till honom.
'Varför så bråttom? När vi kan frossa vår nöje för varandra..'
Så äcklad som Lucas kände sig. Och det gjorde inte saken bättre när han mindes Devins svala läppar snudda hans hals och de smala händerna glida in under hans T-shirt. Lucas rös till utav obehag.
Hur gick detta till? Hur kom det till sig att Kevin blev Devin efter den där bilolyckan? Och vem fan är Devin? Var är Kevin? Finns det en chans att han kommer tillbaka?
Frågorna var alldeles för många och det fanns förmodligen inga svar på dem.
''Det är inte Kevin. Det är inte alls Kevin...'', mumlade Lucas och tårarna rann över hans kinder.
Återigen plågade den där tanken honom. Att Kevin lämnade honom. Han som hade en gång sagt till Lucas att han skulle aldrig lämna honom.
Fan. Hur kunde du Kevin?
Sjuksköterskan lät Lucas gråta ut, ''Kevin har legat i koma i tre månader, det är klart att han beter sig lite konstigt när han vaknat. Han blir nog sig själv om några veckor..'', tröstade hon.
Men, Lucas visste att det var allt en lögn. Det som sjuksköterskan sa var en lögn. För det hördes på henne. Devin hade tagit över Kevin och segrat. Kevin skulle aldrig komma tillbaka.
Fan.
Tårarna vällde ut återigen och Lucas gömde sitt ansikte i sina händer.
Fan. Fan. Fan. Fan. Hur ska han ens orka?
Kevin lämnade honom. För alltid. För jävla alltid!

~

Andra delen klar! ^_^)/

Ni får gärna kommentera vad ni tycker och så. Skulle vara trevligt med lite komplimanger och kritik (^_^)/