Det var en väldig solig dag. Kevin hoppade upp på sin cykel och cyklade över trottoaren påväg till matbutiken. Kylskåpet stod tomt hemma hos honom och behövde fyllas på. Det var verkligen vackert väder idag. Ja, verkligen.
Han närmade sig den jämt trafikerande gatan. En suck gav han ifrån sig när han kom fram och väntade. Väntade helt enkelt på att hitta en tillfälle att cykla snabbt genom denna gata, för att slippa vänta i timmar.
Efter en stund fann Kevin en tillfälle att kunna cykla över gatan, så tomt som den blev. Med en glatt min cyklade han över. Det enda han hörde var ett bromsande ljud, som lät så högt i hans öron och han tittade åt höger sida.
Kevin spärrade upp ögonen av synen och det small till. Kroppen flög flera meter ifrån bilen och landade på gatan med en duns. Cykeln vältes och sköt undan åt sidan av kraften. Sen hördes det.
Tystnaden.

~

Lucas hörde röster. Dem var först som viskningar, men sen hördes de mer och mer. Sakta drogs han tillbaks till verkligheten och då slog han upp sina ögon.
Rösterna lät högre än någonsin. Förstås kom de ifrån sjuksköterskorna i korridoren. En av dem hjälpte Lucas att sätta sig upp på golvet, gav honom vatten att dricka och de kontrollerade helt enkelt honom.
''Vad hände?'', fick Lucas ur sig efter en lång tystnad.
Han kände sig en slags tyngd över sin kropp, kände sig så himla yr och det verkade så svårt att andas.
''Du svimmade'', sa sjuksköterskan som hjälpte honom.
Jaha, så han svimmade? Lucas gav ifrån sig en suck, kom att tänka på Kevin. Fan. Tårarna brände till bakom ögonlocken på honom. De hotade att trängas ur hans ögon när som helst. Sjuksköterskan verkade ha märkt det och tittade på Lucas med en medlidsam blick.
''Kevin har vaknat, om du inte hade märkt det'', sa hon, förmodligen ett försök till ett tröst.
Men, det tröstade inte Lucas ett dugg. För Kevin var inte längre sig själv. Nu var han bara en äcklig pervo. Lucas mindes vad den där så kallade Devin sa till honom.
'Varför så bråttom? När vi kan frossa vår nöje för varandra..'
Så äcklad som Lucas kände sig. Och det gjorde inte saken bättre när han mindes Devins svala läppar snudda hans hals och de smala händerna glida in under hans T-shirt. Lucas rös till utav obehag.
Hur gick detta till? Hur kom det till sig att Kevin blev Devin efter den där bilolyckan? Och vem fan är Devin? Var är Kevin? Finns det en chans att han kommer tillbaka?
Frågorna var alldeles för många och det fanns förmodligen inga svar på dem.
''Det är inte Kevin. Det är inte alls Kevin...'', mumlade Lucas och tårarna rann över hans kinder.
Återigen plågade den där tanken honom. Att Kevin lämnade honom. Han som hade en gång sagt till Lucas att han skulle aldrig lämna honom.
Fan. Hur kunde du Kevin?
Sjuksköterskan lät Lucas gråta ut, ''Kevin har legat i koma i tre månader, det är klart att han beter sig lite konstigt när han vaknat. Han blir nog sig själv om några veckor..'', tröstade hon.
Men, Lucas visste att det var allt en lögn. Det som sjuksköterskan sa var en lögn. För det hördes på henne. Devin hade tagit över Kevin och segrat. Kevin skulle aldrig komma tillbaka.
Fan.
Tårarna vällde ut återigen och Lucas gömde sitt ansikte i sina händer.
Fan. Fan. Fan. Fan. Hur ska han ens orka?
Kevin lämnade honom. För alltid. För jävla alltid!

~

Andra delen klar! ^_^)/

Ni får gärna kommentera vad ni tycker och så. Skulle vara trevligt med lite komplimanger och kritik (^_^)/

Jag trodde jag skulle förlora honom. Efter den tragiska olycka som min vän gått igenom så trodde jag skulle förlora honom. Det gjorde jag, men det var inte Döden som tog honom. Utan det var något som raderade hans förflutna och ersatte hans tomma skal med en djävulsk unge. Han lämnade mig, men ersatte sig själv med något nytt. Något oönskad, men inte oönskad för mig.

~

Lucas hade tillbringat sina dagar på sjukhuset, sittandes på en stol vid Kevin's säng. Kevin, Lucas kompis. Hans enda kompis.
Kevin låg i koma, och det har han gjort i snart tre månader. Det oroade Lucas, eftersom hans drömmar invaderades av att han skulle förlora Kevin. Om han gjorde det, så skulle han lika gärna skjuta sig själv i huvudet. Han ville verkligen inte förlora sin enda vän.
Kevin.
Åh, att han låg i koma efter den där bilolyckan. Vad Lucas vet som hade hänt, så skulle det vara så att Kevin cyklade rakt över en trafikerad gata och gjorde misstaget att inte se sig för. Och så small han mot en bil, flög flera meter och landade på marken med en duns. Det skulle ha hänt det, enligt en bilförare som såg allt detta elände.
Lucas gav ifrån sig en suck, så som han saknade Kevin. Kevin, med det chokladbruna håret som lockade sig kring hans ansikte, de mörkgröna ögonen som glittrade i ljuset, hans leende och hans skratt som fick en att bli lockad till att dela sin glädje med honom.
Ett par tårar trillade nerför Lucas kind. Bara om inte Kevin kunde vakna snart. Bara om han kunde göra det snart.
Snabbt torkade Lucas bort sina tårar och tittade på Kevins livlösa ansikte. Han spärrade upp sina ögon av synen. Plötsligt hade Lucas fått för sig att Kevin grimaserade. Nej, han måste ha inbillat sig.
Lucas såg ner på sin tomma pappersmugg som han höll i, fick för sig att gå för att hämta mera kaffe. Han reste sig upp och gick ut ur rummet för att hämta mer kaffe från den där sega kaffeautomaten.
Efter att ha gjort det så gick Lucas tillbaka till Kevins rum. Blicken vilade på hans egna fötter. Hela tiden. När Lucas hade kommit till rummet, så klev han in och stängde efter sig. Han nästan tappade sin mugg när han hörde den hesa rösten.
''Vad är det för ställe jag har hamnat på, duh?''
Lucas vände sig till Kevin, som låg och tittade upp i taket med trötta ögon. Han nästan tappade sin mugg, igen.
''Kevin?'', fick han ur sig och skyndade till sängen, satte sig ner på stolen vid sängen och kollade på honom.
Nej, det kan inte vara sant. Här hade Lucas hoppas på att Kevin skulle vakna. Men, inte kunde Kevin bara plötsligt vakna upp såhär? Men, Lucas var oändligt glad för att han slapp förlora Kevin.
Kevin tittade på Lucas, med en förvirrad blick, ''Kevin?'', undrade han med rynkad panna, ''Vem fan är det?'', lade han till.
Det kändes som ett knivhugg i hjärtat för Lucas när Kevin sa så, ''Men, det är ju du. Det är ditt namn! Kevin!'', brast han panikslaget ut och fäste blicken på Kevins bleka ansikte.
''Knappast'', muttrade Kevin, ''Jag är verkligen inte den där Kevin'', sa han och satte sig försiktigt upp och började klaga över sin trötthet.
Lucas spärrade upp sina ögon. Fan. Det kan inte vara sant. Har Kevin fått minnesförlust?
''Oh juste, måste presentera mig själv för dig unge pojke'', flinade Kevin smått, ''Jag är inte Kevin, utan jag är Devin'', flinade han återigen och tittade på Lucas.
Devin. Fan. Fan. Fan. Det här måste vara en mardröm!?
''D-devin?'', stammade Lucas fram.
Devin nickade flinandes och Lucas reste sig hastigt upp. Lucas måste säga det till sjuksköterskan. Hastigt reste han sig upp och skyndade sig till dörren. Men, han vet inte vad som hände, men snabbt puttades han in i väggen. Lucas spärrade upp sina ögon, såg på Devin som var nära Lucas. Alldeles för nära.
''Varför så bråttom?'', flinade Devin och stod på tå, för att kunna snudda sina läppar vid Lucas hals.
Lucas blev som helt förstelnad. Vafan, Kevin?! Du måste skoja? Alldeles panikslaget andades han och stirrade på Devin, på hans ögon. Hans ögon glittrade inte längre, utan var helt tomma och matta.
''Varför så bråttom? När vi kan frossa vår nöje för varandra..'', mumlade Devin och smög med händerna under Lucas T-shirt.
Fyh, som Lucas kände sig alldeles äcklad. Äntligen återhämtade han sig från sin chock, knuffade undan Devin.
''Låt mig vara!'', skrek han och sprang ut ur rummet.
Devin tittade lugnt efter Lucas, flinade smått och strök tungan över sina läppar. Lucas sprang allt han kunde. Kände sig äcklad över Devins beröring. Det var absolut inte Kevin. Det är verkligen inte Kevin.
Snabbt stannade Lucas upp, stirrade rakt framför sig innan han föll ihop på golvet.
Kevin lämnade honom.

~

Jag har då tidigare lagt ut berättelser på några sidor, så jag vill gärna dela med mig av några gamla berättelser som var lite populära på den sida jag la ut den. Så dessa är en av de berättelserna jag skrev och jag minns att några tyckte den var rätt bra. Så jag tänkte, ''Varför inte...?'', japp. Vill ha en väldig produktiv blogg så jag får väl lägga ut mina gamla och nya. Men, jaja.

Nu har ni två styckna berättelser att följa, trevligt, va? Men, nåväl. Få se om ni gillar den här då... ^_^)/